Jag vet faktiskt inte när jag insjuknade i depression. Som barn genomled jag nio års mobbing, vilket gjorde att jag mådde väldigt dåligt framförallt som tonåring. När tiden i grundskolan var över blev det bättre, även om det fortfarande var tungt. Jag tror det var hösten 1998, då jag flyttade norrut för att studera på universitetet, som jag började inse att jag faktiskt var sjuk.
Det tog flera år innan jag bad om hjälp, men sommaren 2001 åkte jag in akut till psykakuten, efter att ha hittat mig själv ute på balkongen utan att veta hur jag kom dit. Efter det fick jag också det stöd och den hjälp jag behövde; både i form av antidepressiv medicin och i form av terapi. Det innebar dock inte slutet på min depression, utan jag kom ifrån den mest akuta fasen och kunde åtminstone hantera mina ups and downs.
Sedan dess har mitt liv balanserat på gränsen mellan att må okej och att rasa ner i avgrunden. Min depression är av det pendlande slaget; jag har ofta 3 dagar “upp”, nån dag ner, sen upp några dagar upp till en vecka, för att sedan dippa igen. Hösten 2009 och våren 2010 har jag äntligen börjat bli mer stabil i mitt mående, men jag har fortfarande låga perioder som jag har svårt att hantera.
Jag har tidigare ätit Cipramil och Mirtazapin för att hålla mina demoner i schack. Det funkade hyfsat, förutom att jag ökade kraftigt i vikt av mirtazapinet och blev så vanvettigt trött att jag hade svårt att komma upp på morgnarna. Därför har jag under sommaren 2010 fasat ut de medicinerna, och ska nu testa att äta Venlafaxin, som är samma sak som Efexor. Vi får se om den passar mig bättre.
Förutom medicineringen går jag i terapi och träffar min terapeut varannan vecka. Och ja, jag är en av dem som har välsignats med en bra terapeut och bra läkare, vilket jag är evigt tacksam för.
Mina inlägg om min depression finns att läsa i kategorin depression, och jag har även gjort en spellista med tema depression i Spotify.
När verkligheten brister 