Att få nog

Jag fick nog på jobbet igår. Det är inte ofta det händer, tvärtom ganska sällan. Men den här veckan har jag jobbat hårt och effektivt, samtidigt som jag inte har fullt stöd av mina mediciner. Är ju bara på grundinställningen av Venlafaxinet ännu.

Så när jag ännu en eftermiddag får hjälpa till i receptionen och det första som händer är att jag träffar på en otrevlig kund, så får jag mig en törn. Resten av eftermiddagen förflöt hyfsat, men sen kom det till sist kommer in en kund som jag har hjälpt en hel del. Kunden är riktigt arg och påstår att jag har gjort fel trots att jag i själva verket har gjort mer än jag behövde – det är i själva verket kunden som inte läst informationen tillräckligt. Det ignorerar han helt, utan klagar på mig och den “usla service” han fått.

När han väl gått därifrån brister det. Jag sätter mig på mitt rum och kan inte stoppa tårarna från att falla. Normalt sett hade jag inte låtit sånt här påverka mig, men eftersom jag fortfarande är lite låg pga medicinen så kan jag inte hindra det. Istället sitter jag och gråter på mitt rum i en kvart eller så, och min chef kom in och undrade vad som hänt. Jag förklarade att det egentligen inte var något, bara en missnöjd kund som jag normalt sett kunnat hantera. Det var bara just idag det inte gick.

Jag åkte hem efter det, och ägnade kvällen åt att vila upp mig. Idag kommer jag mest jobba med mina arbetsuppgifter, så förhoppningsvis kommer inget liknande inträffa. Och imorgon ska jag återigen träffa min terapeut, förhoppningsvis har hon bra besked att ge så jag kan höja min medicin då.

Skrivbehov och familj

Är det inte märkligt? Att när man tror att det kommer bli bra, så går det åt motsatt håll. När jag reggade sjumilakliv.wordpress.com och förde över inlägg från sjumilakliv.se, tänkte jag att den nya bloggen bara skulle uppdateras sporadiskt. Då och då. Att jag inte längre har samma behov av att skriva om min depression.

Ack så fel jag hade.

Istället har jag skrivit mer än någonsin känns det som. Och behovet finns kvar även idag. För även om gårdagen var trevlig, med besök hos familjen, så tog det också på krafterna. Jag tvekade redan innan om jag verkligen skulle åka, eftersom jag kände mig rätt låg. Samtidigt ville jag inte svika genom att inte dyka upp heller, så jag åkte.

Det gick rätt bra. Jag gillar ju att träffa min familj, mina syskonbarn är de finaste i hela världen… men det är samtidigt lite jobbigt. Det är påfrestande med så många människor omkring sig, det är lite jobbigt att hela tiden vara… familjeversionen av mig själv. För jo, jag anpassar mig lite när jag är där. Och har jag dåliga dagar är det otroligt svårt att anpassa sig. Ansträngande.

Så jag tillbringade halva vägen hem gråtandes. Nej, inte attackhulkgråtandes, då hade jag inte kunnat köra – utan stillsamt gråtandes. Jag sörjde det faktum att en sån enkel sak som att träffa sin familj är ansträngande för mig. Att det som borde vara en egoboost och något jag mår bra av i själva verket känns som att jobba intensivt i tio timmar. Att jag fortfarande inte är starkare än så, och att jag fortfarande har lång väg kvar att vandra.

Save yourself

Apropå att förlora vänner och kärlekar på grund av depression/psykisk sjukdom; ibland vill jag bara spela den här låten för min sambo:

“I’m trying to change, to make the best for us
But I’m just the same, same as I ever was
Oh and if you stay with me, honestly it’s what I want
But if you stay with me, I know I’ll hurt you more

So won’t you save, save yourself
by leaving me now for someone else
if I’m crying out, don’t listen to it
It’s only my heart, save yourself
it’s only my heart

So tell me I’m wrong, please won’t you change my mind
This loves so intense, sometimes it can lead you blind
Oh and if you stay with me, honestly it’s what I want
But if you stay with me, I know I’ll hurt you more

So won’t you save, save yourself
by leaving me now for someone else
if I’m crying out, don’t listen to it
It’s only my heart, save yourself
It’s only my heart, save yourself

And I don’t want to let you go, but I know
that it’s the right thing to do baby
And I don’t think I’m that strong to say goodbye
I don’t wanna see you cry

So won’t you save, save yourself
by leaving me now for someone else
if I’m crying out, don’t listen to it
It’s only my heart, save yourself”

Fler moln på min himmel

Ibland sköljer den över mig. Den där hopplösa känslan om att jag är fördömd. Att jag kommer få tillbringa resten av mitt liv med att ta de där tabletterna varje dag. Varje morgon. Och om jag missat medicinen någon dag, så kommer det straffa mig omedelbart.

Det känns verkligen som en livstidsdom. Och det får mig att fundera över varför just jag skulle drabbas. Vad jag har gjort för att bli en av dem som slåss med ett krånglande psyke. Förvisso vet jag ju svaret, jag har inte gjort något. Jag har bara förlorat i genlotteriet.

Och kanske är det just därför det känns så hårt. Att jag har inte ens gjort något, ändå får jag slåss med det här. Som påverkar hela mitt liv, och min bekantskapskrets. Jag menar, jag vet inte ens hur många vänner jag förlorat på grund av min depression. Hur många som valt bort mig, eftersom en vänskap med mig är alldeles för komplicerad och krävande. Jag är ärligt talat förvånad över att min sambo inte tröttnat ännu.

Samtidigt vet jag ju att det inte är någon idé att gräva ner sig i självömkan. Så istället låter jag några av tårarna rinna, och tar sedan ett djupt andetag och försöker skjuta undan de negativa tankarna. Försöker se att solen faktiskt skiner på mig också, även om de mörka molnen är lite fler på min himmel.

Metallic me

Okejdå. Jag kanske ropade hej liiite för tidigt. Det är ingen jättebiverkning, men jag har fått metallisk smak i munnen i och med att jag börjat med Zopiklon. Inte jättemycket, men jag märker det när jag dricker vatten. Och vatten är något jag normalt sett dricker mycket av – har en 70cl flaska på jobbet som jag fyller 2-3-4 gånger per dag.

Men det som normalt sett är världens godaste vatten har just nu en bismak av metall. Åtminstone i min mun. Jag vet ju att det egentligen smakar likadant, det är bara mina smaklökar som spelar mig ett spratt. Det är bara när jag dricker vatten som jag känner av det, allt annat smakar som vanligt.

Men lite metall kan man väl stå ut med. Det är värre att inte kunna sova.

En försiktig förbättring

Jag vet att det är tidigt. Jag vet att jag inte borde ropa hej. Men jag måste faktiskt få berätta att det går bättre. Jag känner mig faktiskt precis som jag gjorde när jag hade cipramil + mirtazapin. Jag mår rätt bra på Venlafaxinet, det funkar att jobba – och sömntabletterna hjälper mig att sova.

Visserligen gjorde jag en miss igårkväll, jag lät tv’n stå på och låg och tittade lite efter att jag tagit Zopiklonen, vilket gjorde att jag tydligen höll sömnen på avstånd trots att det inte var mening. När jag väl stängde av tv’n och lade mig tillrätta somnade jag rätt fort.

Jag har bestämt mig för att inte ta sömntabletterna på helgerna. Jag har 28 tabletter, och även om de räcker en månad vill jag inte bli beroende och behöva dem för att sova.  Jag måste träna, måste kämpa för att få ordning på sömnen och inte behöva tabletterna.

Men det känns bra. Och visst, det kändes bra att sluta med mirtazapinet i början också. Men jag vågar ha lite hopp, vågar tro på att det kan fungera. Även om det kan hända att jag blir nedslagen och besviken igen.

En kronisk kamp

Det var först för ungefär ett och ett halvt år sedan som jag insåg att min depression är kronisk. Fram till dess hade jag alltid trott att jag kunde bli frisk, att det här var något temporärt, något övergående. Att det bara handlade om sviter efter mobbingen i skolan, att det var något som skulle gå över.

Jag tror inte det längre. Eftersom jag mått dåligt i över femton år är det här uppenbarligen kroniskt. Idag förstår jag att jag ärvt min depression av mina släktingar på min fars sida. Att det ligger i mina gener, att jag alltid kommer få kämpa med det här. Att jag kommer äta antidepressiv medicin resten av mitt liv, och det kommer nog fungera hyfsat i perioder. Andra perioder kommer fungera sämre, jag kommer troligtvis få byta mediciner fler gånger.

Det här är både otroligt jobbigt och ganska skönt. Skönt, eftersom jag på något sätt inte behöver känna mig skyldig. Det är inget som är “mitt fel”, utan något som finns i mina gener. Jag har de förutsättningar jag har, och allt jag kan göra är att göra det bästa av situationen.

Samtidigt känns det vedervärdigt att veta att jag är dömd till det här. Att jag drog nitlotten i genlotteriet när jag blev till, och att jag alltid kommer kämpa med det här. Att det inte spelar någon roll (nästan) vad jag gör, jag kommer alltid få kämpa. Aldrig bli helt fri.

Nu ska jag väl förvisso inte klaga, jag mår ju faktiskt förhållandevis bra normalt sett. Jag klarar av att jobba, även om jag får kämpa. Jag må förvisso vara ganska ensam, men lever ändå ett liv som jag trivs hyfsat med. Men det känns ändå tungt att veta att den här kampen aldrig kommer upphöra.

Världens bästa mottagning

Jag har sån otrolig tur, som går till en sån fantastisk öppenpsykiatrisk mottagning. Jag har en terapeut där som jag träffar varannan vecka som är otrolig. De gånger jag har bra dagar kan vi skratta ihop åt ironin i min sjukdom, åt hur främmande den känns när jag mår bra. De gånger jag mår sämre lyssnar hon, ifrågasätter inte utan ställer följdfrågor för att verkligen förstå.

Det är dessutom väldigt lätt att få tag i min terapeut. Jag mailade henne idag, efter en helvetisk natt där jag legat vaken till fyra-halv fem, och bad om insomningstabletter. Ett par timmar senare får jag ett mail tillbaka, där hon pratat med min psykiater och ordnat ett engångsrecept på Zopiklon som jag kunde hämta ut direkt. Jag sitter här nu, med tabletterna i handen – så otroligt glad över att jag ska få sova inatt.

Jag är mycket medveten om att det inte är alla förunnat att få sån fantastisk vård. Alla har inte läkare och psykiaters som lyssnar, alla får inte omedelbar hjälp när de ber om det. Så jag är tacksam, så oändligt tacksam att jag går till en mottagning som fungerar så väl. Och jag önskar att alla andra också kunde få lika bra vård som jag får.

Då kör vi då…

Första dagen med Venlafaxin. Jag vågade dock inte gå till jobbet idag, inte första dagen med en ny medicin. Har varit alldeles för låg och dålig i helgen, så jag har inga säkerhetsmarginaler. Det har dock gått ganska bra hittills, det enda jag känt av var lite krypningar i armarna och lite lite yrsel – men så pass milt att det inte varit någon fara.

Mitt största problem just nu är annars att jag inte kan sova. Ligger vaken fram till tre på nätterna, och det fungerar dåligt när man försöker jobba heltid. Ska se om jag kan få insomningstabletter, så jag klarar av att jobba och… leva. Det funkar nämligen inte särskilt bra just nu.

Ett evigt rannsakande

Jag har alltid varit bra på att rannsaka mig själv. Ifrågasätta min person, mitt liv och de val jag gör. Allra störst blir behovet av att analysera mitt liv när jag är lite låg. På något sätt är det som om jag ser mig själv lite klarare då. Eller så är det inte alls klart jag ser, utan allt sett i svart.

Oavsett vilket brukar resultatet sällan vara något uppmuntrande. Jag bor fortfarande i en småstad utan några verkliga vänner. Jag känner mig fortfarande sådär vansinnigt ensam, och när jag känner mig låg är det ytterst få på min msn-lista som jag vågar prata med.

Det gör ont. Ont att man kan leva 30 år utan att sätta något egentligt avtryck. Utan att ha kunnat skapa åtminstone en riktigt nära, varaktig, ärlig vänskapsrelation. Jag har förvisso några som kan kvala in där, men varje gång jag sitter där och funderar på att dubbelklicka på deras namn för att ha någon att prata med när det känns tungt får jag dåligt samvete. Att jag inte borde tynga ner dem med mina destruktiva tankar. Att de bara kommer tröttna på mig om jag öppnar mig och säger precis som det är.

Kanske är det depressionens spöke som sätter de orden i mitt huvud, kanske är det erfarenheten som talar. Resultatet blir i vilket fall som helst att jag känner mig så vanvettigt, desperat ensam de där kvällarna när livet är som tyngst.