Marken rämnar under mina fötter. Men inte som på film, då sprickor uppenbarar sig plötsligt och sen ger vika omedelbart – det här är en mycket långsammare process.
Gruskorn för gruskorn försvinner under mina fötter. Ett efter ett, så få och så långsamt att jag knappt märker det till en början. Sprickorna är knappt synliga, men varje steg gör dem bredare. Varje minut, varje sekund rämnar världen lite, lite grand runt omkring mig.
Det börjar märkas nu. Varje dag känns som att gå på gungfly, oavsett hur vacker himlen och horisonten är så känns det som att de närsomhelst kommer gå itu. Att ett mörkt helvete kommer uppenbara sig där istället, och ta mig med sig.
Jag vet inte hur mycket längre jag klarar av den här svåra balansgången. Vet inte hur mycket längre marken bär under mig.
Allt jag vet, är att det inte är långt kvar.
När verkligheten brister 