De flesta som känner mig känner mitt friska jag. De känner den glada, självsäkra, rättframma och ganska roliga tjejen som säger vad hon tycker, tar tag i och organiserar saker. Hon som gärna går upp och ställer sig och pratar inför 50-100 personer, som inte har några problem med att leda grupper eller undervisa.
Därför är det så svårt att få dem att förstå vem den andra halvan av jag är. Den sjuka halvan. Hon som faller i gråt vid minsta motgång. Hon som blir folkskygg och inte klarar av att träffa andra människor. Hon som gömmer sig i stor tröja, keps och helst solglasögon om hon måste gå ut. Som inte klarar att välja mellan enkla saker som spaghetti och makaroner, som konstant kämpar med negativa tankar.
Jag har kämpat hela veckan för att vara på jobbet. Två dagar har jag gått hem gråtandes, och varit helt slut på kvällarna. I torsdags lyckades jag stoppa tårarna, och var hos min terapeut efteråt. Förklarade att det är tungt nu. Svårt. Att det är jobbigt rent fysiskt att vara bland folk, att jag känner ett obehagligt pirrande och vibrerande i kroppen när jag möter människor. Som om ångesten kryper under huden på mig. Jag var iväg en kort sväng och handlade idag, och bröt ihop gråtandes efteråt. Det var bara för jobbigt att gå i en matvaruaffär tillsammans med andra människor.
Det är verkligen inte likt mig.
Jag har fått höja min dos venlafaxin nu, till det dubbla. 150 mg. Förhoppningsvis hjälper det, så jag kan gå och jobba på måndag. Som jag mår idag fixar jag inte det. Jag är för skör, för folkskygg, för nedstämd för att orka. För att klara av något alls.
När verkligheten brister 
de flesta känner också bara min “friska” sida, som nog egentligen är sjukare än min sjuka sida, eftersom min friska sida känns så falsk och påklistrad… men man gör vad man måste för att överleva, även om det innebär att man tar på sig ett leende för att klara av dagen på jobbet eller en dag med vänner man inte kan prata om sina mörka tankar med. Det är ju lättast så….
svar på din kommentar: jag trodde också jag hade papper på det, men tji fick jag! 😀 bra kommentar att slänga i ansiktet på folk btw, vad fan har dom för ursäkt moahaha!
Visst känns den friska känslan falsk ibland… samtidigt så känner åtminstone jag mig verkligen som mig själv när jag har min friska sida framme, på samma sätt som min sjuka sida känns precis som jag när jag är sjuk. Men så pendlar mina svackor rätt mycket också, tyvärr.
Så är det även för mig och det kan kännas väldigt svårt, tycker jag, att inte helt och fullt kunna vara mig själv. Har också “råkat ut” för det motsatta, att människor som inte kände mig innan jag hamnade i depression inte känner den som jag verkligen är. Eller var. För ibland vet jag själv inte om den som jag var före depressionen finns kvar, men jag vill tro det och blir alltid jätteledsen när folk tror att jag bara är den deprimerade (eller negativa, som de gärna kallar det för….).
Hoppas att medicinen snart stabiliserar ditt mående!!
Kram!
Ibland tror jag att ingen riktigt vet hur det är…förutom de som genomlevt det. Vad jag inte förstår är när de är så många som de trots allt är, varför finns det inte mer förståelse? Vill människor inte erkänna att de är just mänskliga och inte robotar?
Många KBTare må säga att det bara är en känsla, en tanke och att det går att övervinna, men jag tror personligen att man ska inte förkasta magkänslan helt. När det inte går, så går det inte. Man ska inte pressa fram något och krama ur allt man har, för då finns det inget att rädda senare.
Ta hand om dig.
Tack. Och ja, du har rätt – man ska inte göra mer än man klarar av. När magkänslan och kroppen säger ifrån, då är det nog. Och det ska man nog lyssna på. Det är synd bara att vårt samhälle inte riktigt tillåter det – det krävs så mycket mer av oss. Tack för din kommentar.