Decisions, decisions

Det känns som om jag hänger i ett tomrum, ett limbo, och inte vet var jag ska ta vägen. Jag är mitt emellan så många val, och jag vet inte åt vilket håll jag ska gå. Framåt? Stanna kvar? Eller är vägen jag tror är framåt, egentligen ett stort steg tillbaka?

Jag bor i en stad där jag inte känner någon, förutom mina kollegor. En stad jag inte valt själv, utan en stad som helt enkelt fick fungera som livlina när jag var tvungen att fly. Jag vet inte var jag ska ta vägen härnäst. Antingen stannar jag här, tänker att jag trivs med jobbet och det räcker gott så. Man behöver inte ha mer än så.

Eller så ger jag mig av, och då är frågan vart. Det som känns mest självklart är den lite större staden 10 mil bort, där jag bodde innan jag begav mig upp hit. Men… där känner jag ingen heller. Jag vet en person som kanske kan bli en vän, men som inte riktigt är det idag. Det är bara någon jag vet vem det är. Det finns förvisso en väldigt fin man där som bryr sig om mig, men vågar jag hänga upp mitt liv på honom? Svaret där är självklart, det gör jag inte. Inte en gång till. Samtidigt hade den staden varit det självklara valet även om han inte hade funnits i mitt liv – det är en stad jag tycker om, en stad jag trivs i. Mina föräldrar bor nära. Jag har nära till stugan. Ja, jag kan ta med jobbet dit – och jag vet litegrann om det kontoret, även om jag inte direkt känner nån där.

Det finns också ett tredje val, och det är att göra en rejäl förändring. Bege mig till Stockholm, försöka hitta en lägenhet där, hitta jobb. Samtidigt känns Stockholm inte som min stad. Inte nu. Det kanske var det för tio år sedan, då trodde jag på fullt allvar att jag skulle bo i Stockholm nån gång i livet. Nu är jag inte lika säker, trots att jag har flera nätvänner där som jag säkert skulle kunna umgås med. Men… Stockholm? Är det verkligen dit jag vill? Jag tvivlar.

Staden jag växte upp i är väl det enda stället jag vet att jag inte ska flytta till. Och inte tillbaka till staden där jag bodde med exet. De två är uteslutna. Att flytta längre norrut känns också uteslutet, jag hatar ju vintern så jag har inget där att göra riktigt.

Men… hur fan gör jag? Vad gör jag? Ska jag flytta, eller stanna här ett tag till? Ska jag vara kvar inom min organisation, eller prova något nytt?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Och just nu är jag livrädd för att ta något steg åt något håll alls – men lika livrädd för att inte ta några steg överhuvudtaget.