Det går rätt bra nuförtiden. Livet fungerar. Jag jobbar, trivs med tillvaron, har till och med dejtat lite.
Men ibland slår det igenom. Ibland hinner tillvaron ikapp. ¨
Som ikväll då jag inser att jag fortfarande, efter 6 år här uppe, inte har lärt känna någon utanför mitt jobb som jag fortfarande kan räkna som en god vän. Visst hade jag goda grannar som också var vänner jag umgicks med förut, när jag fortfarande bodde med exet – men de vännerna hör ihop med honom. Och tiden då. Det är inga människor jag känner att jag kan behålla kontakten med nu, eftersom de är Hans vänner. Och ja, jag har bra kollegor på mitt jobb… men de är just kollegor. Visst händer det att vi går ut ihop, men det är också ungefär allt.
På något sätt lyckas jag gå genom livet utan att skapa nära relationer. Jag blir vän med människor, men alltid på det ytliga planet. Kanske är det jag som inte vågar släppa in dem, kanske är det så att ingen är intresserad av att bli mer än ytlig vän med mig. Kanske är jag för konstig, för udda.
Det finns några undantag, men det är människor som jag först och främst känner som avatarer och användarnamn. Internetvänner. Jag har träffat några av dem, och tycker väldigt mycket om dem – men de är så vansinnigt långt bort. Jag inser att om jag skulle stänga ner det här datorlocket en gång för alla, så skulle de vännerna försvinna i och med det. Att vår vänskap i mångt och mycket hänger på att vi finns i samma sociala medier-sammanhang.
Jag har inga gamla vänner. Inga från min barndom – de har alla valt bort mig vid olika tidpunkter under min uppväxt. Några bekanta kvar från gymnasietiden, som jag dock inte umgåtts med sedan dess eftersom livet fört oss till olika platser, olika städer.
Så till syvende och sist känns det som om det bara är Jag kvar. Jag och min katt. Utan nära vänner, utan planer på vad vi ska göra på semestern, utan fest att gå på på nyår, utan… annat än min familj, i stort sett. Jag har mig själv kvar.
Och det känns jävligt, jävligt ensamt.
När verkligheten brister 