Jag vet att jag kanske sabbar mitt alias nu, men jag måste skriva om vad som hänt. Allt har nämligen… blivit mångdubbelt värre.
Jag tog mig upp ur svackan, det gjorde jag. Det var inte lätt, men det gick. Bara för att… bli dumpad. Min sambo bestämde sig nu i veckan för att göra slut efter över 5 års förhållande. Bara sådär, rakt upp och ner. Out of the blue, utan särskilt mycket förvarning. Jag är just nu i en situation då jag håller på att packa ihop mina saker för att flytta till lägenhet.
Det märkliga är att jag inte är inlagd. Jag har faktiskt klarat mig hittills, jag håller mig på benen. Är på jobbet (vilket är skönt, jag kan fokusera på nåt annat), har hittat lägenhet, fixat flyttkartonger, skrivit kontrakt… och gråtit miljoner tårar. Men jag tvingar mig själv framåt, intalar mig själv att jag måste fixa det här, det måste gå. Jag får inte bryta ihop, inte nu. Jag får vänta med det tills jag flyttat.
Så jag kämpar mig framåt, steg för steg, även om jag är livrädd för ensamheten som jag kommer kämpa med när jag flyttat. Livrädd för hur det blir när jag byter terapeut och läkare (flyttar till ny kommun). Livrädd för att det lilla skyddsnät jag hade i min sambo nu är borta, och jag vet inte hur jag kommer klara mig på egen hand.
Men jag måste kämpa. Det måste gå.
När verkligheten brister 
Vilket otroligt dåligt valt tillfälle av honom, just när du ändå håller på och vacklar och inte mår bra! Jag är full av beundran för att du lyckats hålla dig så pass på benen!! Och jag hoppas att du också fortsätter att göra det!
KRAM
Åh, vad jobbigt!
Men… åååh…
Men måste du byta terapeut och läkare? Jag har för mig att man kan välja.
I och för sig behöver det inte betyda något negativt att byta. En ny infallsvinkel kan också vara bra.
Massor av varma kramar till dig!
Vet att det inte finns något man kan säga för att det ska kännas bättre. Men vill titta förbi och skicka en stor kram iaf! Kämpa på!