Decisions, decisions

Det känns som om jag hänger i ett tomrum, ett limbo, och inte vet var jag ska ta vägen. Jag är mitt emellan så många val, och jag vet inte åt vilket håll jag ska gå. Framåt? Stanna kvar? Eller är vägen jag tror är framåt, egentligen ett stort steg tillbaka?

Jag bor i en stad där jag inte känner någon, förutom mina kollegor. En stad jag inte valt själv, utan en stad som helt enkelt fick fungera som livlina när jag var tvungen att fly. Jag vet inte var jag ska ta vägen härnäst. Antingen stannar jag här, tänker att jag trivs med jobbet och det räcker gott så. Man behöver inte ha mer än så.

Eller så ger jag mig av, och då är frågan vart. Det som känns mest självklart är den lite större staden 10 mil bort, där jag bodde innan jag begav mig upp hit. Men… där känner jag ingen heller. Jag vet en person som kanske kan bli en vän, men som inte riktigt är det idag. Det är bara någon jag vet vem det är. Det finns förvisso en väldigt fin man där som bryr sig om mig, men vågar jag hänga upp mitt liv på honom? Svaret där är självklart, det gör jag inte. Inte en gång till. Samtidigt hade den staden varit det självklara valet även om han inte hade funnits i mitt liv – det är en stad jag tycker om, en stad jag trivs i. Mina föräldrar bor nära. Jag har nära till stugan. Ja, jag kan ta med jobbet dit – och jag vet litegrann om det kontoret, även om jag inte direkt känner nån där.

Det finns också ett tredje val, och det är att göra en rejäl förändring. Bege mig till Stockholm, försöka hitta en lägenhet där, hitta jobb. Samtidigt känns Stockholm inte som min stad. Inte nu. Det kanske var det för tio år sedan, då trodde jag på fullt allvar att jag skulle bo i Stockholm nån gång i livet. Nu är jag inte lika säker, trots att jag har flera nätvänner där som jag säkert skulle kunna umgås med. Men… Stockholm? Är det verkligen dit jag vill? Jag tvivlar.

Staden jag växte upp i är väl det enda stället jag vet att jag inte ska flytta till. Och inte tillbaka till staden där jag bodde med exet. De två är uteslutna. Att flytta längre norrut känns också uteslutet, jag hatar ju vintern så jag har inget där att göra riktigt.

Men… hur fan gör jag? Vad gör jag? Ska jag flytta, eller stanna här ett tag till? Ska jag vara kvar inom min organisation, eller prova något nytt?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Och just nu är jag livrädd för att ta något steg åt något håll alls – men lika livrädd för att inte ta några steg överhuvudtaget.

Tillvaron hinner ikapp

Det går rätt bra nuförtiden. Livet fungerar. Jag jobbar, trivs med tillvaron, har till och med dejtat lite.

Men ibland slår det igenom. Ibland hinner tillvaron ikapp. ¨

Som ikväll då jag inser att jag fortfarande, efter 6 år här uppe, inte har lärt känna någon utanför mitt jobb som jag fortfarande kan räkna som en god vän. Visst hade jag goda grannar som också var vänner jag umgicks med förut, när jag fortfarande bodde med exet – men de vännerna hör ihop med honom. Och tiden då. Det är inga människor jag känner att jag kan behålla kontakten med nu, eftersom de är Hans vänner. Och ja, jag har bra kollegor på mitt jobb… men de är just kollegor. Visst händer det att vi går ut ihop, men det är också ungefär allt.

På något sätt lyckas jag gå genom livet utan att skapa nära relationer. Jag blir vän med människor, men alltid på det ytliga planet. Kanske är det jag som inte vågar släppa in dem, kanske är det så att ingen är intresserad av att bli mer än ytlig vän med mig. Kanske är jag för konstig, för udda.

Det finns några undantag, men det är människor som jag först och främst känner som avatarer och användarnamn. Internetvänner. Jag har träffat några av dem, och tycker väldigt mycket om dem – men de är så vansinnigt långt bort. Jag inser att om jag skulle stänga ner det här datorlocket en gång för alla, så skulle de vännerna försvinna i och med det. Att vår vänskap i mångt och mycket hänger på att vi finns i samma sociala medier-sammanhang.

Jag har inga gamla vänner. Inga från min barndom – de har alla valt bort mig vid olika tidpunkter under min uppväxt. Några bekanta kvar från gymnasietiden, som jag dock inte umgåtts med sedan dess eftersom livet fört oss till olika platser, olika städer.

Så till syvende och sist känns det som om det bara är Jag kvar. Jag och min katt. Utan nära vänner, utan planer på vad vi ska göra på semestern, utan fest att gå på på nyår, utan… annat än min familj, i stort sett. Jag har mig själv kvar.

Och det känns jävligt, jävligt ensamt.

En doft av solsken

Jag lever. Jag vet att några av er undrat, eftersom jag inte skrivit på ett bra tag – men orsaken till det är faktiskt den att jag mår så otroligt bra. Mitt liv har rullat på i de mest fantastiska banor sedan uppbrottet från mitt ex. Att komma till en ny, egen lägenhet, att stå på egna ben och bara behöva rå om mig själv har varit något av det bästa som kunde hända.

Ärligt talat, har den här senaste månaden varit en av de bästa på åratal. Jag mår bra, jobbet går bra, det är otroligt roligt att bara få rå om sig själv och tänka på sig själv och ingen annan. Jag är singel, och en lycklig sådan – en stark, självständig och lycklig singel.

Därför är jag tyst. Just nu är mina mörka horisonter inte ens horisonter – de är som bortblåsta. Jag förstår givetvis att backlashen kommer komma, men fram till dess tänker jag bara njuta av att allt är så bra. Att hela min värld doftar solsken.

Mångdubbelt värre

Jag vet att jag kanske sabbar mitt alias nu, men jag måste skriva om vad som hänt. Allt har nämligen… blivit mångdubbelt värre.

Jag tog mig upp ur svackan, det gjorde jag. Det var inte lätt, men det gick. Bara för att… bli dumpad. Min sambo bestämde sig nu i veckan för att göra slut efter över 5 års förhållande. Bara sådär, rakt upp och ner. Out of the blue, utan särskilt mycket förvarning. Jag är just nu i en situation då jag håller på att packa ihop mina saker för att flytta till lägenhet.

Det märkliga är att jag inte är inlagd. Jag har faktiskt klarat mig hittills, jag håller mig på benen. Är på jobbet (vilket är skönt, jag kan fokusera på nåt annat), har hittat lägenhet, fixat flyttkartonger, skrivit kontrakt… och gråtit miljoner tårar. Men jag tvingar mig själv framåt, intalar mig själv att jag måste fixa det här, det måste gå. Jag får inte bryta ihop, inte nu. Jag får vänta med det tills jag flyttat.

Så jag kämpar mig framåt, steg för steg, även om jag är livrädd för ensamheten som jag kommer kämpa med när jag flyttat. Livrädd för hur det blir när jag byter terapeut och läkare (flyttar till ny kommun). Livrädd för att det lilla skyddsnät jag hade i min sambo nu är borta, och jag vet inte hur jag kommer klara mig på egen hand.

Men jag måste kämpa. Det måste gå.

Orkar inte

Jag orkar inte mer nu. Har legat i min säng med massiv huvudvärk, feber och ångest i två dagar nu. Tårarna börjar ta slut, men inom mig blir jag allt säkrare.

Det får vara nog nu. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte kämpa ensam längre.

Ensamheten

Ensamheten. Den jävla ensamheten. Jag hatar den.

Fast jag har ju förstått de senaste åren att jag bidrar till den själv. Att jag stöter bort människor som inte verkar vara tillräckligt intresserade av mig. Som inte verkar vilja bli lika nära vänner som jag vill.

Så jag får väl egentligen skylla mig själv. Som är lite konstig, lite udda, som drar mig undan och inte är med.

Det gör dock lika ont ändå.

Att bryta ihop över en paj

Ikväll bröt jag ihop över en paj.

Det har gått rätt bra den här veckan. Det verkar ha gett effekt att dubbla venlafaxinet, jag har faktiskt känt mig som mig själv igen. Men ikväll gick det inte längre.

Vi ska på fest på lördag. Kräftskiva. Jag äter inte kräftor, jag mår illa av dem – så jag erbjöd mig att göra en paj. Jättebra, tyckte alla – kan du göra två? Visst. Inga problem.

Jag gillar inte barn. Jag älskar mina syskonbarn, de är det finaste som finns – men jag gillar inte barn generellt. Jag har framförallt rätt svårt för mina grannars barn. De är rätt många, ganska högljudda och inte alltid sådär jätteväluppfostrade. Och det är just de grannarna, som också är våra “par-vänner”, som vi ska på fest med.

Alla som lidit av en depression vet att fester och social samvaro är ansträngande saker. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag varit den som gått hem först – ensam – för att jag inte orkat vara kvar längre. De tycker redan att jag är lite konstig, vill någon mig och min sambo något är det honom de ringer – inte mig. Jag är helt enkelt hon som sällan är med, som alltid går hem först och inte är särskilt… trevlig, antar jag. Intressant. Rolig.

Att gå på en fest, med mina trevliga grannar och deras barn, är därmed en stor grej för mig. Framförallt när man gör det bara en vecka efter att den största svackan på över ett år passerat. Det är helt enkelt ansträngande att klä upp sig, gå iväg till någon annans hem och därigenom inte vara i sitt eget hems trygga vrå. Att dessutom prestera något inför festen – göra paj – gör det hela till en ännu större grej. Och eftersom grannarna tillsammans har ganska många barn, vet jag att de äter en del. Låter en del. Stojar.

Så ikväll bröt jag ihop över att jag inte visste till hur många personer jag skulle göra paj, och om jag ska bjuda på mina egenplockade kantareller eller inte. För jag vill inte att det ska bli som det brukar, att ungarna är så hungriga att föräldrarna tycker att de ska få äta vad de vill och plötsligt är allt borta. Kvar är kräftorna, som jag inte kan äta. Och mina kantareller, plockade med kärlek och omsorg, försvann ner i magar som inte uppskattade dem. Och just det, den lilla, lilla saken gör att min kväll förstörs och jag går hem gråtandes och ligger vaken med ångest under natten.

Jag bröt ihop i förväg. Över en paj. Det är skitlöjligt, jag vet – men för mig är såna här saker viktiga. Och stora. De kräver förberedelser, och när jag inte kan förbereda mig som jag vill och behöver… då brister det. Då gråter jag över en paj, varesig jag vill eller inte.

DN om Självmord

Det finns nog inget sorgligare än när en människa drivits så långt att den inte ser någon annan utväg än att ta sig eget liv. DN har några fantastiskt bra artiklar om det idag, som jag gärna vill tipsa om.

• Nu kan Sofie gå vidare efter broderns död
• Jessica fick ingen hjälp i vården
• Vi måste våga tala om självmord

Kolla gärna in Svenska Dagbladets artikel om Arvid Lagerctantz också, om hans liv som Bipolär typ 1.

Läs! Läs! Läs!

Mitt friska och sjuka jag

De flesta som känner mig känner mitt friska jag. De känner den glada, självsäkra, rättframma och ganska roliga tjejen som säger vad hon tycker, tar tag i och organiserar saker. Hon som gärna går upp och ställer sig och pratar inför 50-100 personer, som inte har några problem med att leda grupper eller undervisa.

Därför är det så svårt att få dem att förstå vem den andra halvan av jag är. Den sjuka halvan. Hon som faller i gråt vid minsta motgång. Hon som blir folkskygg och inte klarar av att träffa andra människor. Hon som gömmer sig i stor tröja, keps och helst solglasögon om hon måste gå ut. Som inte klarar att välja mellan enkla saker som spaghetti och makaroner, som konstant kämpar med negativa tankar.

Jag har kämpat hela veckan för att vara på jobbet. Två dagar har jag gått hem gråtandes, och varit helt slut på kvällarna. I torsdags lyckades jag stoppa tårarna, och var hos min terapeut efteråt. Förklarade att det är tungt nu. Svårt. Att det är jobbigt rent fysiskt att vara bland folk, att jag känner ett obehagligt pirrande och vibrerande i kroppen när jag möter människor. Som om ångesten kryper under huden på mig. Jag var iväg en kort sväng och handlade idag, och bröt ihop gråtandes efteråt. Det var bara för jobbigt att gå i en matvaruaffär tillsammans med andra människor.

Det är verkligen inte likt mig.

Jag har fått höja min dos venlafaxin nu, till det dubbla. 150 mg. Förhoppningsvis hjälper det, så jag kan gå och jobba på måndag. Som jag mår idag fixar jag inte det. Jag är för skör, för folkskygg, för nedstämd för att orka. För att klara av något alls.

Marken rämnar

Marken rämnar under mina fötter. Men inte som på film, då sprickor uppenbarar sig plötsligt och sen ger vika omedelbart – det här är en mycket långsammare process.

Gruskorn för gruskorn försvinner under mina fötter. Ett efter ett, så få och så långsamt att jag knappt märker det till en början. Sprickorna är knappt synliga, men varje steg gör dem bredare. Varje minut, varje sekund rämnar världen lite, lite grand runt omkring mig.

Det börjar märkas nu. Varje dag känns som att gå på gungfly, oavsett hur vacker himlen och horisonten är så känns det som att de närsomhelst kommer gå itu. Att ett mörkt helvete kommer uppenbara sig där istället, och ta mig med sig.

Jag vet inte hur mycket längre jag klarar av den här svåra balansgången. Vet inte hur mycket längre marken bär under mig.

Allt jag vet, är att det inte är långt kvar.